emmasvanberg

Tänkte skriva om det ögonblicket i mitt liv som haft störst betydelse på mitt liv och det är när jag träffade familjen Magnusson min "stödfamilj" för 11 år sedan. Jag hade redan då som 8-åring varit hos 2 familjer innan. Jag minns att mina förhoppningar var minimalt små, familjen hade tre pojkar - inga flickor. Jag minns också att jag trivdes så fort jag kom dit. Barnen var jättesnälla och hade målat en teckning där det stod "du är välkommen att bo här ibland". De hade dator (som jag knappt aldrig hade sett förut) med spel dessutom, ett stort hus och bil - till och med två. Med tiden insåg jag att de hade så mycket mer än bara det matriella. De hade kärlek, mycket kärlek att ge. Jag var ett ensamt, förvirrat och spralligt barn när jag kom dit och de gav mig värme, kunskap, trygghet, möjligheter. Ja, de gav mig möjligheten till allt det jag har idag. Skulle aldrig kunna föreställa mig hur mitt liv hade sett ut om inte jag hade fått komma till dem. Det kommer jag evigt kunna tacka dem för. Inte bara dem öppnade sina hjärtan för mig, hela släkten accepterade situationen och tog mig till sig. Idag är dem alla en del av mig, och jag en del av deras liv och så kommer det förbli så länge jag lever.

åh, vilken lämplig utmaning just denna dag och nej, jag tänker inte skriva något i bloggen om "my broken heart"........ Vad är kärlek? Lustig fråga. När jag tänker på kärlek är det så mycket som kommer upp. Kärleken till familjen, vännerna, Erik, mina ex, bilen, jobbet och så vidare och så vidare. Det finns helt enkelt många olika sorters kärlek. Det jag tänkte skriva om idag är kärleken man kan känna för en person i ett förhållande.

Jag tror på kärleken, jag tror att vi människor är skapta för att ta och ge kärlek till varandra. I min filosofi ska vi kvinnor bli uppvaktade av männen, och få känna oss "feminina" utan att stå framför disken. Vi människor kan bli kära i kärleken utan att vi tänker på det och den gränsen kan vara trådsmal. Det finns olika sätt till kärlek. Det finns de som är med om kärlek (intresse) vid första ögonkastet och så finns det de som får kärleken att växa - oftast från en tidigare vänskapsrelation. Jag är nog den som ser direkt vem det är jag vill ha och har varit med om kärlek vid första ögonkastet också (läs: DAG2) Kärleken gör ont och kan kännas svår. Kärleken kan ha brister och begränsningar. Kärleken kan även vara stark och ståtlig och oemotståndlig. Man skulle kunna jämföra den med en lerfigur, du väljer själv om den ska vara fin och lockande eller ful. Vilken form, stor eller liten. Stark eller svag. Levande och pigg eller grå och tråkig. Jag anser att du själv väljer över din kärlek (ja, jag vet att alla som sitter med sina krossade hjärtat tycker att jag är allmänt dum och tycker jag har helt fel) men det du känner, kommer mycket från huvudet. Tron på dig själv och synen på livet är stora faktorer till hur du känner kärlek. Allt handlar om tillit, respekt, omtanke och öppenhet. Finns inte något utav det, anser i alla fall jag att det inte är kärlek. Vad som än händer så vet jag att jag kan erbjuda dessa 4 saker, och så länge en människa kan göra det. Kan den också ge kärlek. Men ännu en gång styr vi oss själva oftast med huvudet. Vill du så kan du!

och till alla er killar som aldrig verkar fatta så fick jag nyligen syn på den här av en väninna på facebook

"Till alla er killar där ute. Om ni verkligen älskar en tjej, gör allt för att bevisa det. Även om ni bråkar och hon säger hon aldrig mer vill se dig så kämpa och lyssna! Alla tjejer vill känna sig speciella. Köp blommor, och köp det ofta. Eller plocka en maskros, det får vårt hjärta att smälta oxå. Ta henne aldrig för givet,lämna henne ...aldrig i sticket. Få henne känna sig speciell å hon kommer göra allt för dig.."

kram på er! Kör ett gammalt hederligt citat

GLÖM DINA BEKYMMER, IMORGON KOMMER NYA

Detta inlägg har jag gått och tänkt på i flera dagar och ställt mig själv frågan – hur mycket ska jag skriva? För jag tror att detta inlägg är det mest intressanta för alla mina nära vänner och min pojkvän. Det är väldigt få som vet om min relation till just mina föräldrar och vet om min historia. Här har ni den.

Min mamma blev gravid i början av 1990. Vad jag har förstått hade mamma och pappa inget förhållande utan ja, det bara blev så. När mamma 18 år gammal fick reda på att hon var gravid sa alla till henne att göra abort, och som hon själv alltid har förklarat det så var det just därför som hon tog sitt egna beslut och behöll det. Min pappa var med på det, och de började ”dejta”. Inte många månader innan förlossningen blev min pappa utvisad från Sverige tillbaka till sitt krigsdrabbade hemland dåvarande Kosovo.

Den 9de oktober föddes momos första barnbarn. Vi tre – jag, mamma och momo bodde tillsammans i en lägenhet i Alvesta till en början. Vilket måste ha varit bra för mamma som tyvärr inte tog hela sitt ansvar utan ofta lämnade mig hemma med älskade, underbara momo. Vi flyttade till Lidnäs och tillbaka till Alvesta som ni kan läsa under DAG 1. När jag var två år gammal och vi bodde i Lidnäs, ringde min pappa Imer Jashari på dörren till momo och frågade efter mig, några dagar senare ringde han på dörren till ”farmor”, mammas dåvarande svärmor. Jag fick träffa pappa en gång, tillsammans med vår socialförvaltare (som hade föredragit att han INTE skulle få träffa mig). Mamma hade träffat honom några gånger tidigare, han låg inlagt på ett sjukhus i Linköping (för psykiska störningar) ett par månader innan han blev utvisat ut ur Sverige igen. Det var det sista vi hört ifrån honom, förutom detta oändliga skvaller om folk som känner honom eller vet var hans familj finns. 98/99 var ett par händelserika år i min utveckling. Idag har jag insett att mamma tog det absolut bästa beslutet hon någonsin kunde ha tagit och såg till att jag fick möjligheten att träffa världens mest kärleksfulla familj som jag tänkt skriva om under DAG 5, VAD ÄR KÄRLEK? Och mamma träffade också min nuvarande styvpappa Jimmy som liksom min pappa är nerifrån Europa. Både åren innan och många år efter dessa år hade jag och mamma allt annat än en vanlig mamma-dotter relation. Alla mina tankar, min osäkerhet och all min ensamhet jag kände tog jag ut på min stackars mamma och vi fick båda genomlida något så svårt och stort att jag aldrig önskar någon annan en sådan relation till någon.

Så fort jag fick möjligheten som 16-åring att flytta ifrån mamma tog jag den, och det var nog det bästa beslutet jag någonsin kan ha tagit. Ett år senare flyttade familjen till Värnamo och vi klippte våra band ännu mer. Idag bor mamma kvar i Värnamo, särbo med min styvpappa som har flyttat tillbaka till Alvesta. De har båda en av pojkarna hos sig och träffas så fort tillfälle ges. Relationen mellan mamma och mig idag efter ett ex antal möten på familjeterapi är den bättre än vad vi båda någonsin kunde drömma om. Mamma är idag min närmaste vän, den jag kan ringa och berätta allt för och som lyssnar. Vi har en riktigt bra vuxen mamma-dotter relation och alla dessa år vi har gått miste om hon och jag, dem har vi lämnat bakom oss. Vi träffas väldigt sällan men det är precis så som det funkar bäst och hon är stolt över allt jag gör och alla beslut jag tar och det stärker mig på vägen till att hitta den person jag vill bli. Den person jag kommer bli när jag vet vad som hände med min pappa och vart delar av min familj lever idag. En dag ska jag hitta svaren, en dag. De svaren jag vill ha innan jag själv vill bli den föräldern jag själv aldrig hade.




jag, momo & mamma
På min 20-årsdag den 9 Oktober i år

Min första kärlek, det är alltid så svårt att veta vilken som är den första ”riktiga”.
När jag gick på lekis var jag kär i en pojke som hette Simon, vi alla flickor brukade bygga kojor och se vilken han tyckte vad finast och ville komma in i. Han brukade välja min och komma och pussa mig på kinden. När jag gick i fyran blev jag kär i Christoffer och sedan i en som hette Sebastian. Jag trodde inte att man kunde bli mer kär än vad jag var då, men ack vad fel jag hade. Min första riktiga pojkvän var Philip. Vi träffades när jag precis hade börjat gymnasiet i Ryssby, av ren slump faktiskt.

Jag, Lovisa och en drös andra tjejer satt i matsalen när Lovisa ska förklara för mig vem hennes bror är. Jag missförstod och såg denna vackra skapelse stå framför mig och blev totalt förälskad vid första ögonkastet. Som jag senare insåg inte var hennes bror utan hans kompis. Vi träffades och umgicks, oftast tillsammans med mina och hans vänner men det utvecklades så småningom till ett förhållande som tyvärr inte varade så länge. Men jisses vad kär jag var, och tänkte fanken inte ge upp. 2 år senare, efter ett ex antal vänder fram och tillbaka tar Philip studenten och vi tog farväl en stekhet Junidag, dagen efter hans student, på en mack utanför Ronneby.

Idag har jag och Philip en bra kontakt, vi träffas inte alls ofta nu när han bor i Stockholm, men vi har inga som helst problem att samtala över nätet och det har varit ett kärt återseende de få gångerna vi har setts efteråt. Han lever i nuläget tillsammans med en gammal skolkamrat till mig, och verkar må underbart! Jag kan inte göra mer än glädjas så till de båda, och önska dem all lycka. PH är värd allt bra.

På min 18årsdag, står min dåvarande nyfunna kärlek utanför dörren med ett presentsnöre runt halsen och en bukett med röda rosor i handen. Från den dagen fram till November förra året var han min näring. Han lärde känna mig på ett vis som ingen annan människa även idag inte har gjort. Bortsett från min familj. Det är jag honom evigt tacksam för. Han har styrkt mig så mycket. Jag både hoppas och tror att han kommer finnas där för mig när jag än behöver honom, han kommer aldrig svika vår vänskap. Det är på ett helt annat sätt, men jag älskar honom än idag.

Nu till min prins, min fina! Erik Åkesson får mig att vilja stiga upp varje morgon. Han är den jag planerar min framtid med, den jag vill dela min vardag, mig själv med. Jag älskar dig!