emmasvanberg

Detta inlägg har jag gått och tänkt på i flera dagar och ställt mig själv frågan – hur mycket ska jag skriva? För jag tror att detta inlägg är det mest intressanta för alla mina nära vänner och min pojkvän. Det är väldigt få som vet om min relation till just mina föräldrar och vet om min historia. Här har ni den.

Min mamma blev gravid i början av 1990. Vad jag har förstått hade mamma och pappa inget förhållande utan ja, det bara blev så. När mamma 18 år gammal fick reda på att hon var gravid sa alla till henne att göra abort, och som hon själv alltid har förklarat det så var det just därför som hon tog sitt egna beslut och behöll det. Min pappa var med på det, och de började ”dejta”. Inte många månader innan förlossningen blev min pappa utvisad från Sverige tillbaka till sitt krigsdrabbade hemland dåvarande Kosovo.

Den 9de oktober föddes momos första barnbarn. Vi tre – jag, mamma och momo bodde tillsammans i en lägenhet i Alvesta till en början. Vilket måste ha varit bra för mamma som tyvärr inte tog hela sitt ansvar utan ofta lämnade mig hemma med älskade, underbara momo. Vi flyttade till Lidnäs och tillbaka till Alvesta som ni kan läsa under DAG 1. När jag var två år gammal och vi bodde i Lidnäs, ringde min pappa Imer Jashari på dörren till momo och frågade efter mig, några dagar senare ringde han på dörren till ”farmor”, mammas dåvarande svärmor. Jag fick träffa pappa en gång, tillsammans med vår socialförvaltare (som hade föredragit att han INTE skulle få träffa mig). Mamma hade träffat honom några gånger tidigare, han låg inlagt på ett sjukhus i Linköping (för psykiska störningar) ett par månader innan han blev utvisat ut ur Sverige igen. Det var det sista vi hört ifrån honom, förutom detta oändliga skvaller om folk som känner honom eller vet var hans familj finns. 98/99 var ett par händelserika år i min utveckling. Idag har jag insett att mamma tog det absolut bästa beslutet hon någonsin kunde ha tagit och såg till att jag fick möjligheten att träffa världens mest kärleksfulla familj som jag tänkt skriva om under DAG 5, VAD ÄR KÄRLEK? Och mamma träffade också min nuvarande styvpappa Jimmy som liksom min pappa är nerifrån Europa. Både åren innan och många år efter dessa år hade jag och mamma allt annat än en vanlig mamma-dotter relation. Alla mina tankar, min osäkerhet och all min ensamhet jag kände tog jag ut på min stackars mamma och vi fick båda genomlida något så svårt och stort att jag aldrig önskar någon annan en sådan relation till någon.

Så fort jag fick möjligheten som 16-åring att flytta ifrån mamma tog jag den, och det var nog det bästa beslutet jag någonsin kan ha tagit. Ett år senare flyttade familjen till Värnamo och vi klippte våra band ännu mer. Idag bor mamma kvar i Värnamo, särbo med min styvpappa som har flyttat tillbaka till Alvesta. De har båda en av pojkarna hos sig och träffas så fort tillfälle ges. Relationen mellan mamma och mig idag efter ett ex antal möten på familjeterapi är den bättre än vad vi båda någonsin kunde drömma om. Mamma är idag min närmaste vän, den jag kan ringa och berätta allt för och som lyssnar. Vi har en riktigt bra vuxen mamma-dotter relation och alla dessa år vi har gått miste om hon och jag, dem har vi lämnat bakom oss. Vi träffas väldigt sällan men det är precis så som det funkar bäst och hon är stolt över allt jag gör och alla beslut jag tar och det stärker mig på vägen till att hitta den person jag vill bli. Den person jag kommer bli när jag vet vad som hände med min pappa och vart delar av min familj lever idag. En dag ska jag hitta svaren, en dag. De svaren jag vill ha innan jag själv vill bli den föräldern jag själv aldrig hade.




jag, momo & mamma
På min 20-årsdag den 9 Oktober i år

Min första kärlek, det är alltid så svårt att veta vilken som är den första ”riktiga”.
När jag gick på lekis var jag kär i en pojke som hette Simon, vi alla flickor brukade bygga kojor och se vilken han tyckte vad finast och ville komma in i. Han brukade välja min och komma och pussa mig på kinden. När jag gick i fyran blev jag kär i Christoffer och sedan i en som hette Sebastian. Jag trodde inte att man kunde bli mer kär än vad jag var då, men ack vad fel jag hade. Min första riktiga pojkvän var Philip. Vi träffades när jag precis hade börjat gymnasiet i Ryssby, av ren slump faktiskt.

Jag, Lovisa och en drös andra tjejer satt i matsalen när Lovisa ska förklara för mig vem hennes bror är. Jag missförstod och såg denna vackra skapelse stå framför mig och blev totalt förälskad vid första ögonkastet. Som jag senare insåg inte var hennes bror utan hans kompis. Vi träffades och umgicks, oftast tillsammans med mina och hans vänner men det utvecklades så småningom till ett förhållande som tyvärr inte varade så länge. Men jisses vad kär jag var, och tänkte fanken inte ge upp. 2 år senare, efter ett ex antal vänder fram och tillbaka tar Philip studenten och vi tog farväl en stekhet Junidag, dagen efter hans student, på en mack utanför Ronneby.

Idag har jag och Philip en bra kontakt, vi träffas inte alls ofta nu när han bor i Stockholm, men vi har inga som helst problem att samtala över nätet och det har varit ett kärt återseende de få gångerna vi har setts efteråt. Han lever i nuläget tillsammans med en gammal skolkamrat till mig, och verkar må underbart! Jag kan inte göra mer än glädjas så till de båda, och önska dem all lycka. PH är värd allt bra.

På min 18årsdag, står min dåvarande nyfunna kärlek utanför dörren med ett presentsnöre runt halsen och en bukett med röda rosor i handen. Från den dagen fram till November förra året var han min näring. Han lärde känna mig på ett vis som ingen annan människa även idag inte har gjort. Bortsett från min familj. Det är jag honom evigt tacksam för. Han har styrkt mig så mycket. Jag både hoppas och tror att han kommer finnas där för mig när jag än behöver honom, han kommer aldrig svika vår vänskap. Det är på ett helt annat sätt, men jag älskar honom än idag.

Nu till min prins, min fina! Erik Åkesson får mig att vilja stiga upp varje morgon. Han är den jag planerar min framtid med, den jag vill dela min vardag, mig själv med. Jag älskar dig!

Hello baaabes! Vilken syndare jag är. Förstår att många tappar intresset för min blogg.
Är tillbaka i Karlskrona igen, för sista körveckan. Blandade känslor inför denna vecka. Kommer ju såklart sakna min älskling massor men har underbara vänner från Visborg här som får tiden att gå så mycket fortare, har verkligen saknat Anton och Felix och hela 6e pluton i allmänhet. Ikväll bli det defintivt ALL IN! Kommer bli helt galet. Först en runda på stan, för att hitta någon snygg topp. Sedan blir det texmex-middag på någon trevlig restaurang med min bästa Anton <3 vidare till stars and stripes för Tyskland-Sverige och ansluta oss till resten av sällskapet. WOOHOOO!

Sitter för tillfället och skriver en veckas meny till våran divisionschef som ska komma hit till båten och laga mat en vecka, inte det enklaste då han har varit med i Svenska kocklandslaget. He-he!!!! Jag är överdrivet överlycklig över att jag har hunnit mucka till dess (och fått betyg) ;D

tror jag åker hem en runda imorgon, om Erik fixat min bil vill säga ;) haha. Sedan blir det en runda tillbaka till Karlskrona på Måndag nästa vecka, för tid hos ortopeden uppe på lasarettet!

Nej, nu ska jag skriva lite matbeställningar. Jag lovar(!) att uppdatera imorgon.