emmasvanberg

Tusan, tusan, tusan - att det aldrig känns lättare att bli ensam. Jag förstår inte, man borde väl vänja sig efter ett tag? Idag är en sådan dag, när jag redan nu, en timme efter jag vaknat vet att detta komma vara en helvetesdag. En dag fylld med tankar, ångest och bakfylla. Det sista jag sa igår (i morse vid 5) innan jag slockande med Lina vid min sida var att jag ville somna och vakna när livet var bättre, och trotts promillen alkohol i kroppen, kan jag nog säga att det var klokt sagt. Borde egentligen sova lite till, kroppen säger ifrån. Jisses, vilken kväll igår. Ärligt talat inte förjävla mycket att berätta om, trevligt men säga att den var kul är att överdriva. Trevligaste var nog ändå efterfesten i köket med Molle, Carro och Lina. Sprit och snackstömning ;)

5 dagar till muck. Konstigt känns det. Konstigt att glädjas åt det själv. Konstigt att "komma hem". Allt känns helt plötsligt så vemodigt, så mycket drömmar man har glömt bort. Glömt bort sig själv.

Nej, nu ska jag fan sluta tycka synd om mig själv och pallra mig upp och gå till Magnusson och bli ompysslad. Det finns inga ord som kan förklara min tacksamhet till dem, till Lotta och alla underbara vänner jag kan vända mig till när jag behöver.